enkaffekoppsenare

"Kommunikation är grunden till mänskligt handlande" har jag fått lära mig, som blivande informatör.
Men eftersom kommunikation kan ses som två ficklampor som samtidigt blinkar istället för en komradio där information bekräftas och skickas på nytt är det inte så konstigt att vi inte förstår varann.
Om det är grunden till mänskligt handlande är det ingen särskilt stadig grund vi har att stå på.

Till det har vi krånglat till det ytterligare, med att klicka ner tecken på mobiler och dataskärmar för att sedan skicka iväg till en mottagare som visserligen tar emot något mer beständigt än prat, men samtidigt mer flyktigt eftersom det är så mycket lättare att misstolka.

Nu vet jag inte hur det är för er andra, normala människor som inte överanalyserar tills tankar faller i bitar, men för mig så är det ett störningsmoment i vardagsverkligheten. Eftersom människor i allmänhet, och jag i synnerhet, har för vana att koda av och tolka de budskap vi stöter på (till förbannelse) så kan till synes oskyldiga små bokstäver sammansatta till en mening eller två orsaka timmar av analyser som jagar efter sin egen svans.

En kompis till mig har en teori om att vi inte är samma personer när vi pratar via msn och sms som när vi pratar "på riktigt". Jag är beredd att hålla med om det.
Det är farligt att kommunicera så. Ett par tecken som klickas ner i all hast blir något man kan spara, läsa om igen och analysera efter humör. Trots att sändaren säkerligen redan glömt bort det där sms:et.

Jag börjar omedelbart längta bort från denna kultur och tid av förvirring till den tid då Mr Darcys skrev innerliga kärleksförklaringar (eller i hans fall, bara förklaringar) till Miss Bennetts. Genast föds en längtan efter att få leva då, i en sådan tid av mer genomtänkta, handskriva yttringar.

Men så inser jag med ens, att mina analyserings-problem inte ens kan komma i närheten av Jane och Elizabeth Bennets. För tänk, hur mycket kan man inte analysera sönder ett brev?
Som trots sin till synes oskyldiga och bräckliga natur kan hålla människor vakna om nätterna, oförmögna att släppa tankarna och förhoppningarna på hur just den formuleringen och det ordvalet är menade att tolkas.
För att sedan börja fundera ut egna ord, meningar, budskap som måste kodas för att sedan kodas av igen.

Hur många gånger läste inte Elizabeth Mr Darcys brev? Hur visste hon hur hon skulle avkoda hans känslor som han så skickligt dolt i ord? Är det detta som är ett av livets mysterier? Hur vi ska visa andra vad vi tänker och känner? Eller är det ett test, för att se vilka som passar ihop? Kan det vara så att de som i slutändan passar ihop är de som förstår varandra och därför kan avkoda varandras budskap? Lite som ett chiffer som bara någon har lösningen till. Hm. (Vem bär på nyckeln till mitt chiffer?)

Jag skulle vilja påstå att kommunikation inte bara är grunden till allt mänskligt handlande, utan även grunden till sömnlösa nätter, konstant förvirring och en ständig up-fuckning av vardagsverkligheten.