enkaffekoppsenare

Jag har funderat på en sak.

Man borde egentligen säga oftare till människor att man tycker om dem.

Jag diskuterade detta med någon häromdan, och vi kom fram till att man ofta låter bli av rädsla för att missuppfattas. Frågan är om det inte är värt att riskera att göra bort sig lite för att göra någon glad?
(Men tänk om man gör bort sig så totalt fruktansvärt jättemycket att man liksom förstör det sköra man byggt upp?

Ibland är det lättare att skriva brev. För någon månad sen fick jag för mig att jag var tvungen att låta Lars Winnerbäck veta precis hur mycket jag uppskattar hans musik. (Ännu ett infall från min sida)
Men det är ju en helt annan femma (var kommer det uttrycket ifrån förresten?) eftersom jag alls inte känner Lars Winnerbäck annat än genom hans musik.
Såhär skrev jag hursomhelst:

Lars Winnerbäck,

din musik gör det lättare
att
andas
när man vandrar
i
motvind.
Tack.


Det tycker jag var fint.

Igår när jag gick hem till några fina vänner under en stjärnklar himmel med Damien Rice i öronen, så kände jag mig fylld av mod där jag vandrade gatan ner. Jag tänkte att nu ska jag säga till dem hur mycket jag tycker om dem, bara för att jag vill att de ska veta - inget mer.
Men så fort jag kommit in i värmen så smälte modet bort.
Kanske törs jag säga det någon annan gång. Kanske vet de det redan.